Efter franska revolutionen år 1789 ändrades herrmodet radikalt. Från att ha varit lika pråligt och flärdfullt som kvinnornas, blev det under den viktorianska eran mycket stramt och återhållsamt. I England älskade man friluftsliv, varför enkla och praktiska kläder togs i bruk där. De engelska överklassmännens klädstil med bland annat ridfrackar utgjorde grunden till kostymmodets utveckling. Alla män skulle se likadana ut och maskerade sig till enhetliga ämbetsmän (Skagerfors 1992 s 18-19)
I slutet av 1800-talet var herrmodet mycket likriktat, färglöst, mörkt och diskret. Det enda som fick lysa lite var kravatten, flugan eller slipsen. Det viktiga var istället skrädderiarbetet och här var engelsmännen de främsta i världen. (Wintzell 1993 s 6) En korrekt tillskärning och perfekt passform sade allt om mannen. Kläderna fick inte heller se för nya ut. De skulle helst vara slitna, men väl borstade. (Havsén 1992 s 79)
Detta var också en tid fylld av naturvetenskapliga upptäckter och tekniska framsteg. Den egna företagsamheten ökade och en borgarklass växte fram. Därav det växande intresset för tiden och det blev viktigt att bära klocka. (Skagerfors 1992 s 6) Att männen var så enhetligt klädda gav dem också en trygghet och säkerhet i näringslivet. Ingen kunde längre se enbart på klädseln om de var nyrika eller gamla aristokrater. (Havsén 1992 s 246)
En dag år 1880-1910 kunde bestå av 4-5 klädbyten och det var mycket viktigt vilken tid på dygnet det var, var man befann sig och vad man gjorde. Det var en stor prestigeförlust att vara fel klädd och det var nödvändigt att ha kunskap om modet. Det var en viktig ingrediens i samhället. (Havsén 1992 s 117)
Morgonrock
Morgon och kväll gick Sherlock Holmes ofta omkring i sin hellånga morgonrock. I slutet av 1800-talet var den förmodligen sydd i satin eller chintz eller något annat broderat material. Den hade en sk schalkrage och knöts runt midjan med en snodd med tofsar i ändarna. Detta kan man t ex se i Sidney Pagets illustrationer för Baskervilles hund. Till detta bars ofta en liten rund nattmössa. Herrarna hade ofta både skjorta och byxor på sig under morgonrocken. (Sichel 1978 s 26, egen övers)
Morgonrockar omnämns t ex i The Man with the Twisted Lip:
He took of his waistcoat, put on a large blue dressing-gown [...]
[TWIS 240]
Eller i The Adventure of The Blue Carbuncle.
He was lounging upon the sofa in a purple dressing-gown.
[BLUE 244]
Rökrock
Denna jacka kallas på engelska för smoking jacket – icke att förväxla med smoking. Rökrock var ett lyxigt plagg och började användas redan på 1850-talet när männen fick egna rökrum. Den användes ofta ihop med en liten rund mössa med tofs på. I berättelsen The Adventure of Charles Augustus Milverton besöker Holmes och Watson Milverton, som är klädd i rökrock.
He wore a semi-military smoking jacket, claret coloured, with a black velvet collar.
[CHAS 579]
Att rökrockarna ofta just var av halvmilitärt snitt kan man t ex se i Pagets illustrationer för The Adventure of the Beryl Coronet.
Nattkläder
Pyjamasen kom till England redan på 1600-talet. Engelsmännen tog den med från resor i Indien och Persien. Ursprungsbenämningen pae jamah kommer därifrån. Runt sekelskiftet var det fortfarande vanligt med nattskjorta bland de besuttna (Skagerfors 1992 s 105) i The Adventure of the Abbey Grange omnämns en nattskjorta.
He had evidently been in his bed when the alarm ha broken out, for he wore a foppish, embroided nightshirt, and his bare feet projected from his trousers.
[ABBE 640]
Om en gentleman gick ut på förmiddagen skulle han vara klädd i jackett eller bonjour. Bonjour liknar en frack, men är lika lång runtom. Den har liksom fracken vuxit fram ur 1600- och 1700-talets justacorps, en figursvängd knälång rock.
Jacketten, som har samma ursprung, kallas i England för morning coat och det är en ridrock med skört som användes under morgonritten. Framkanten är dock mjukt bakåtrundade till skillnad från fracken, som är hårt avskuren i midjan. Båda skärningarna för att lättare kunna rida. Jacketten används fortfarande inom engelska societeten t ex vid bröllop.
I Pagets originalillustrationer bär männen ofta en sk öppen bonjour, men den finns också beskriven i text; t ex i berättelsen A Case of Identity.
Was dressed, when last seen, in black frock-coat faced with silk, black waistcoat, gold Albert chain, and gray Harris tweed trousers, with brown gaiters over elasticided boots.
[IDEN 197]
Eller i The adventure of the Three Students.
He was dressed in a heavy broadcloth frock coat and waistcoat, with light-coloured trousers, and immaculate collars and cuffs. A top hat well brushed and trim, was placed upon the floor beside him.
[STUD 29]
Eller i The Red-Headed League.
Our visitor bore every mark of being an average commonplace British tradesman [...] He wore rather baggy gray shepherd’s check trousers, a not over clean black frock-coat, unbuttoned in the front, and a drab waistcoat with a heavy brassy Albert chain, and a square pierced bit of metal dangling down as an ornament. A frayed top-hat and a faded brown overcoat with a wrinkled velvet collar lay upon a chair beside him.
[REDH 177]
Eller i The Adventure of The Blue Carbuncle.
His rusty black frock-coat was buttoned right up in front, with the collar turned up, and his lank wrists protruded from his sleeves without at sign of cuff or shirt.
[BLUE 250]
Eller i The Adventure of the Speckled Band.
His costume was a peculiar mixture of the professional and the agricultural, having a black top-hat, a long frock-coat, and a pair of high gaiters, with a hunting-crop swinging in his hand.
[SPEC 264]
En lämplig morgonkostym beskriver Roger Mathews i sin artikel Dress for the Holmesian adventure (1990) i skriften Holmesian Attire utgiven av Sherlock Holmes-föreningen The Franco-Midland Hardware Company.
Till bonjouren eller jacketten bar man hög cylinderhatt, en elegant väst med slag, vit eller färgad skjorta med vit krage, slips eller kravatt, spatserkäpp, ljusa damasker, svarta eller grå handskar, kängor eller skor, fickur och näsduk. Byxorna var ofta höga i midjan och svarta eller grårandiga.(s 8, egen övers.)
Kostym
Runt 1888 började kostymen användas som informell aftonklädsel. Den var då enkel och stram samt knäpptes högt upp. (Havsén 1992 s 74-75). Kavajerna är dubbel- eller enkelknäppta. Det tycks vara populärt att endast knäppa den översta knappen i kavajen. Tygerna är i allmänhet mörka och byxorna raka. (Havsén 1992 s 109) Med tiden försvinner den åtsittande kavajformen mer och mer och lämnar plats för den halvt åtsittande. Den helvida kavajen är ej god smak, liksom allt annat som går till överdrift. Kavajens längd skall sluta vid handens knogar och den knäpps med tre knappar. (Havsén 1992 s 116)
Den korta moderna kavajen tar vid 1800-talets slut över bonjourens plats som representationsplagg på arbetsplatsen (Havsén 1992 s 257).
På 1890-talet uppstod ytterligare en variant av kostym – den sk citykostymen. Den hade randiga byxor, och vanlig enkelknäppt svart kavaj. Den var i hög grad brittisk. En bra bit in på 1960-talet bar fortfarande banktjänstemän och andra ämbetsmän i London dagligen citykostym plus kubb och paraply (Skagerfors 1992 s 23)
Kostym omnämns bland annat i The Yellow Face.
He was well but quietly dressed in a dark gray suit and carried a brown wideawake in his hand.
[YELL 352]
Fracken var under hela 1800-talet det enda godtagbara festplagget, medan bonjouren och sedan kavajen redan efter 1820-talet övertog funktionen som arbetsplagg. Att fracken är vanlig i Holmes värld kan man t ex se i The Adventure of Charles Augustus Milverton där Holmes och Watson vill kunna smälta i mängden. (Havsén 1992 s 85)
Överrock
Den mest populära överrocken vid slutet av 1800-talet var utan tvekan Chesterfieldrocken. Den var till en början knälång, men blev gradvis längre. Den var tillverkad i svart, brunt, blått eller grått ylletyg. Slagen var klädda med silke och rocken var bandkantad. Vidare brukar Sherlock Holmes använda, i alla fall enligt Sidney Paget, en sk cloak – ett slags slängkappa. Detta kan man bland annat se i Pagets originalillustrationer i Silver Blaze. Det omnämns också i The Boscombe Valley Mystery.
Sherlock Holmes was pacing up and down the platform, his tall, gaunt figure made even gaunter and taller by his long gray travelling-cloak and close-fitting cloth cap.
[BOSC 202]
En annan överrock som också var populär var den sk ulstern. Det var en ankellång ledig överrock av grovt ylletyg. Namnet hade den fått från det irländska landskapet Ulster. Den dök upp för första gången år 1869. Den kunde vara både enkel- och dubbelknäppt. Den hade ofta avtagbar huva eller cape med ståkrage. En biljettficka fanns vid handleden i den vänstra ärmen. Exempel på ulstern finns i The Adveture of the Blue Carbuncle.
It was a bitter night, so we drew on our ulsters and wrapped cravats about our throats.
[BLUE 251]
Under 1800-talets andra hälft började ett allt större intresse för fritidsaktiviteter att växa fram. Jakt, skogspromenader och cykelturer var populära fritidsnöjen för de som hade råd med en fritid. Det var då inte så lämpligt att bära bonjour och tweedkostymen lanserades. Tweedkostymen var framför allt tänkt för resor och lantvistelser. I kanonen finns några exempel på tweedanvändning. Naturligtvis är det bland annat Holmes själv som står för denna.
[...] whence he emerged in five minutes tweed suited and respectable, as of old.
[SCAN 167]
Eller som i The Adventure of the Engineer´s Thumb.
I entered my consulting-room and found a gentleman seated by the table. He was quietly dressed in a suite of heather tweed, with a soft cloth cap which he had laid down upon my books.
[ENGI 274]
Eller som i Silver Blaze.
As he stepped into the circle of yellow light thrown by the lantern she saw that he was a person of gentlemanly bearing dressed in a gray suit of tweeds, with a cloth cap. He wore gaiters and carried a heavy stick with a knob to it.
[SILV 337]
Förutom kepsar och filthattar bar männen ofta vid utflykter till landet en sk deerstalker, som var en jägarhatt med nedvikbara öronlappar. Denna hatt har som vi alla vet, tillsammans med pipan, blivit det som vi mest förknippar med Sherlock Holmes. I kanonen beskrivs denna mössa som en "close-fitting cloth cap" eller som i Silver Blaze:
[...] his sharp, eager face framed in his ear-flapped travelling cap [...]
[SILV 335]
Det står aldrig rent ut i texten att Holmes bär en Deerstalker (i alla fall inte i den svenska översättningen), men Sidney Paget avbildade Holmes i en sådan mössa då denne besökte landsbygden.
Hur förhåller det sig då med herrarnas klädsel i berättelserna om Sherlock Holmes? Är det så att kläderna gör mannen? För att göra en liten men dock systematisk studie av detta fenomen, har vi gått igenom alla berättelser som inleds med att en manlig klient gör entré på Baker Street. Totalt finns 28 sådana klienter men endast i 14 av fallen ges en beskrivning av mannens klädsel, och redan här kan man göra en intressant observation, nämligen att Dr Watson tycks ha förlorat intresset för herrmode under den period — the Great Hiatus — då Holmes förmodades vara död. För de nio manliga klienter som besöker Baker Street t.o.m. The Final Problem ges i samtliga fall en beskrivning av klädseln, i många fall tämligen utförligt. I de senare äventyren ges däremot endast i undantagsfall sådana beskrivningar, i fem av totalt 19 fall, och ofta ganska summariskt såsom i följande exempel:
He was a tall, handsome youth about thirty, well dressed and elegant, but with something in his bearing which suggested the shyness of a student rather than the self-possession of the man of the world.
[CREE 1072]
Om vi emellertid går igenom de beskrivningar som faktiskt finns, framstår ett ganska tydligt klassmönster i enlighet med vad som sagts ovan. Således förefaller mörk bonjour vara det främsta kännetecknet på en högreståndsperson, såsom Lord St. Simon i The Noble Bachelor, bankiren Alexander Holder i The Beryl Coronet, Dr Percy Trevelyan i The Resident Patient, samt överste Sir James Damery i The Illustrious Client. Den enda person som bär detta plagg och inte riktigt håller måttet är Jabez Wilson i The Red-Headed League, men i gengäld rör det sig uppenbart om en ganska sliten klädedräkt:
Our visitor bore every mark of being an average commonplace British tradesman [...] He wore rather baggy gray shepherd’s check trousers, a not over clean black frock-coat, unbuttoned in the front, and a drab waistcoat with a heavy brassy Albert chain, and a square pierced bit of metal dangling down as an ornament. A frayed top-hat and a faded brown overcoat with a wrinkled velvet collar lay upon a chair beside him.
[REDH 177]
För personer längre ner på den sociala rangskalan, såsom ingenjören Victor Hatherley i The Engineer’s Thumb, handelsmannen Grant Munro i The Yellow Face, och kontoristen Hall Pycroft i The Stock-Broker’s Clerk, är det i stället kostym som gäller.
Allra sist kan vi konstatera att den ende manlige klient på Baker Street som befinner sig i en alldeles egen samhällsklass, kungen av Böhmen, på sätt och vis är den som avviker mest från vad man förväntar sig av en engelsk gentleman. Dr Watsons beskrivning är värd att citera i sin helhet:
A man entered who could hardly have been less than six feet six inches in height, with the chest and limbs of a Hercules. His dress was rich with a richness which would, in England, be looked upon as akin to bad taste. Heavy bands of astrakhan were slashed across the sleeves and fronts of his double-breasted coat, while the deep blue cloak which was thrown over his shoulders was lined with flame-coloured silk and secured at the neck with a brooch which consisted of a single flaming beryl. Boots which extended halfway up his calves, and which were trimmed at the tops with rich brown fur, completed the impression of barbaric opulence which was suggested by his whole appearance. He carried a broad-brimmed hat in his hand, while he wore across the upper part of his face, extending down past the cheekbones, a black wizard mask, which he had apparently adjusted that very moment, for his hand was still raised to it as he entered. From the lower part of the face he appeared to be a man of strong character, with a thick, hanging lip, and a long, straight chin suggestive of resolution pushed to the length of obstinacy.
[SCAN 164]
Doyle, C. (1981). The Penguin Complete Sherlock Holmes. London: Penguin Books.
Havsén, G. (1992). Den Grå Kostymen. Malmö: Gleerups
Mathews, R. (1990). Dress for the Holmesian Adventure. Holmesian Attire, Costume for Canonical Activities. Fareham, England: The Franco-Midland Hardware Company.
Sichel, M. (1978). Costume Reference 6, The Victorians. London, England: B.T. Batsford Ltd.
Skagerfors, m. (1992). Herrar och den intressanta ytan. Stockholm: Carlson Bokförlag AB.
Wintzell, I. (1993). Mannen och modet. Stockholm: Nordiska muséets förlag.